Visst är det svårt!

Ja visst är det svårt!
Att ha en normal diskussion med sina kära föräldrar..eller (host) förälder.Nu menar ja inte att vara ngn typical tonåring, eller mena att alla vuxna eh dumma i huvet.
Det finns de man kan diskutera med, men just sina egna föräldrar...hmm tänker väl i min egen vinkel o så hhehe.
På ngt sätt vad man än säger, så har de förmågan att se ner på en, att inte se en som en jämnlike till de i diskussionen. Liksom ser ner lite på en, och det man säger ta de lite med en klackspark eftersom " ja de vet inte allt ska de veta här i världen" och nee det eh sant yngre gör inte det, men man kan faktiskt tro det eller ej lära sig ett o annat av de yngre osså, och tvärtom, fan sluta vara så trångsynt! hehe jaa..
Diskussionen börjar oftast på det sättet att föräldern lyssnar inte med all entusiasm medans man står där och sprudlar, man får ett " mm" i svar och man bli lite lätt irreterad.
Föräldern känner sig skyldig att säga ngt och ger ngn kommentar som säger att ja, det där borde du inte tro på eller så där är det inte.
Man sj blir mera kokades oh försöker övertyga om att man kan faktiskt veta och ha rätt fast ja inte är lika gammal som du..men nee det går liksom inte hem.
Diskussionen avslutas oftast med irritation för oförståelsen från föräldern och man blir helt enkelt sura på varann, och tänker " Vrf berättade ja ens det här" eller " Dumt, ja skulle fattat att det skulle sluta så här"
Men som sagt ja menar inte att alla föräldrar eh så...bara man sj upplever.
// JESS